Det var magiskt. Kramp i fötter, armbågar i bröstet så att man slutade andas för en stund, fällningar, knuffning, stämplingar men det gjorde liksom ingenting. Det var som att man var drogad, spelade ingen roll hur ont man fick/hade man bara fortsatte dansa som att det var det sista man fick göra i livet. Efter en konserts slut stapplade man vidare med värk i kroppen och full av eufori mot nästa.
Det bästa måste ändå ha varit kyssarna vid pariserhjulet, hålla hand i hand, halka runt i leran, prata om allt och ingenting, för att sen skiljas åt med det finaste minnet från festivalen.
Det var bäst helt enkelt, skönt att glömma verkligheten för en stund och jag längtar redan tills nästa år ♡
